Sigrid Vik

Interview: Bjarte Frøyland | Foto: Mark Henderson | Plats: London, UK

Sigrid Vik växte upp i Oslo. Redan vid fem års ålder upptäckte hon dansen och ville att den skulle bli en stor del av hennes liv. Vid tio, bestämde hon sig. Hon började göra mindre jobb, som tv-shower och turnéer. När hon fyllde femton började hon undervisa på en lokal dansskola och sedan dess har hon bara följt dansen vart den än har fört henne: till exempel Balettakademin i Stockholm, Broadway Dance Center i New York och nu London, där hon fortsätter att följa sin dröm. Vi begav oss till London för att få höra mer om hennes spännande liv i staden och för att delta i firandet av hennes 25-årsdag – ett mesostparty till vilket hon förutom oss även har bjudit in sina vänner i London.

Det verkar som om dansen har präglat hela ditt liv. Har du någonsin övervägt att göra något annat?

Jag tror att vi alla har stunder då det känns riktigt tungt, när du inte kommer in på skolan du verkligen ville gå på eller när du inte får det där jobbet du ville ha. Och du har alltid veckor eller månader då du tvivlar på dig själv. Men på något vis har jag alltid lyckats komma tillbaka till dansen.

Jag har faktiskt en journalistexamen här i London, från Westminster, men jag insåg att jag måste dansa. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som kan göra det. Jag kommer dessutom från ett sådant privilegierat land, så jag känner att jag är skyldig alla som inte har den möjligheten. 

Vad är det med dans som gör att du älskar den så?

Jag tror att det beror på den känsla jag får när jag dansar. Det känns bara rätt. Jag dansar inte för att imponera på någon eller för att bli känd. Det har aldrig intresserat mig. Jag tror jag var femton år när jag sa till mina kompisar: ”Jag går hellre på en danslektion än en fest.” Jag tyckte faktiskt att det var roligare och så är det fortfarande.

Och just nu då, vad arbetar du med nu?

Just nu jobbar jag med en dansgrupp som heter Sole Dance. Vi tränar inför ett framträdande i augusti och förhoppningsvis åker vi på turné med föreställningen. Jag är även danslärare på Pineapple Studios, vilket jag tycker är jättekul. 

Vilka undervisar du där? Barn?

Nej, jag har professionella kurser. Morgonpass. Jag har även projektet ”mindsurfing” med några kompisar i Sverige. Vi hoppas att det ska bli en föreställning som vi kan turnera med i Skandinavien.

Hur kom det sig att du hamnade i London? Var det möjligheterna som dansare som fick dig att flytta hit, eller var det något annat?

Jag tror det var båda delar. Första gången jag kom hit var jag elva år och då var det med min mamma. Jag minns att jag sa till henne: ”Jag kommer att bo här en dag.”  Jag släppte aldrig det riktigt tror jag. Jag har bott i Sydney, New York och Stockholm, men innerst inne har jag alltid velat bo här.

Sedan skaffade jag en agent här efter skolan och han sa: ”Om du vill boka jobb här, måste du bo här – du kan inte bara åka hit för auditions och sedan ge dig av igen.” Så jag stannade hemma i sex månader för att spara ihop pengar och sedan gjorde jag just det.

Vad är det med London som gör att du trivs så bra?

Jag tror att det är galenskapen. Du blir alltid helt förbluffad när du kommer någonstans. Antingen hittar du en vacker park i ett rätt fult område, eller så går du på en marknad och hittar ett kafé med plats för bara två gäster. Du blir aldrig uttråkad. Jag träffar hela tiden intressanta människor. Livet här är inte alls som en dag i Oslo, där du kan förutsäga allt som kommer att hända. I London kan du se människor i helt galna kläder och ingen så mycket som höjer på ögonbrynen.

Men finns det något du saknar från Norge?

Jag saknar mina kompisar och min familj mycket. Jag saknar att kunna gå hem till någon. Eller bara att gå till mitt favoritkafé och råka träffa någon jag känner där. Om jag vill träffa någon av mina kompisar här, bor vi en timme ifrån varandra och jobbar på olika tider. Det är så mycket svårare att träffas här, så i London håller du dig till de personer du bor med eller de som finns i närheten.

Det låter som att det krävs mycket planering?

Mycket planering och en hel del möda. Du planerar en hel del, men sedan genomför du det inte.

Men idag ska vi fullfölja planen? Att fira din födelsedag.

Ja, det ska vi!

Och vi har turen att få fira den med dig. Vilka andra ska du fira den med?

Det som skiljer sig mycket mot mitt liv i Norge är vilka vänner man får. I Norge har jag mina vänner – alla i liknande ålder, med liknande intressen och många skulle säga att vi ser likadana ut. Här i London har jag ett fåtal nära vänner och de kommer alla från olika tidpunkter i mitt liv.

Så det blir en härlig blandning?     

Verkligen och jag tror att de flesta har träffats förut. Det är inte ofta man bjuder in alla, som ikväll, men det ska verkligen bli trevligt.

Vad ska du servera?

Tja, jag har väldigt mycket mesost. Typ fyra stycken. Så jag tänkte att vi börjar med ost, kex och sylt. Gör det lite exklusivt. Och sedan blir det vegetarisk biff stroganoff, med svamp. Som avslutning gör jag mesostpannkakor till efterrätt.

Mycket mesost med andra ord?

Ja!

Har du redan presenterat mesost för några av dina vänner eller är det första gången?

Jag har visat det för min pojkvän Louis. Jag gav mesost till hans familj. Min erfarenhet är att när jag visar mesost för andra, så gillar de det inte särskilt mycket första gången. Det är lite märkligt och smakar inte som du förväntar dig att det ska smaka. Men om de fortsätter att smaka det, så börjar de gilla det. Jag tror att man måste vänja dig sakta vid smaken, eftersom jag tror att man förväntar sig att det ska smaka annorlunda när det presenteras som en ost.

Det är något vi får höra ofta.

Den är söt och har toner av choklad och kola, men om du serverar den till våfflor och sylt kan det inte bli fel tycker jag. Men om du lägger du den på en brödskiva kan det verka märkligt.

Men jag vet att Louis pappa verkligen gillar det nu. Jag tror redan jag har gett honom tre förpackningar.

Kommer vi att fira dig här i din lägenhet?

Ja, i min lilla lägenhet i Vauxhall. Det blir trevligt. Vi flyttar undan alla möbler och har en picknick på golvet, eftersom jag inte har tillräckligt med stolar, tallrikar eller glas (skratt).

I riktigt Londonstil med andra ord? Härligt!

/Båda skrattar/

På tal om gäster, jag antar att du ofta har besök av kompisar, både från Norge och annat håll. Vad brukar du visa dem?

De flesta har redan varit i London, så istället för att visa dem Covent Garden, Oxford Street och allt det där, brukar jag ta med dem till mina favoritkaféer och -restauranger. Jag tror att många människor hittar ett område nära där de bor eller vill bo, och det blir deras London. Och där stannar de. Så jag tar många av mina besökare till Brixton, som har blivit min del av London.

 Okej. Då går vi och shoppar lite i Brixton.

Det är ett väldigt trendigt område som jag förstår det.

Ja, det är på uppgång. Och har varit det ett tag. Det tråkiga är att de människor som bor här, har bott här i flera generationer och nu tvingas de härifrån. De brukade ha sina lokala butiker, frisörer och allt möjligt, men nu när det blir allt trendigare börjar kedjor som Starbucks och H&M köpa upp lokalerna. Det är lite sorgligt så jag vill verkligen njuta av området nu innan det förändras för mycket, och medan det fortfarande har kvar sin själ.

Nu när du har bott här ett tag, skulle du kunna tänka dig att stanna i London resten av ditt liv?

Jag trodde det innan jag flyttade hit. Nu tror jag inte det längre.

Varför det?

Det är en tuff stad, särskilt om du inte har pengar. Minimilönen är så låg, och folk förväntar sig så mycket av dig inom hotell- och restaurangbranschen, vilket är ett typiskt deltidsjobb för mig och andra artister. Det är inte bara att stå på ett kafé och le mot kunder hela dagen. Det är hårt arbete.

Och väldigt stressigt också. Men jag älskar det just nu!

London är en hektisk stad, precis som du säger. Det finns även en kultur där folk går ut och äter betydligt oftare än i Norge. Har du anammat denna urbana kultur eller lagar du mycket mat hemma, på norskt vis?

Nej, jag följer definitivt mer Londonstilen, även om jag inte har råd att gå ut och äta varenda dag. Jag gillar verkligen att gå och hitta nya ställen, inte bara på grund av maten utan även atmosfären. Jag gillar att se vilka andra som går dit.

När jag lagar mat hemma brukar det bli ganska trist. Väldigt enkelt. Men när jag går ut, vill jag testa de underligaste sakerna på menyn.    

Det måste innebära att du har testat många olika restauranger här i London. Någon särskild du kan rekommendera?

Det finns ett fantastiskt italienskt ställe, nära London Bridge, som heter Padella. Även om man alltid får vänta i typ två timmar på ett bord, så är det värt det. Det är väldigt billigt, och fantastiskt god italiensk mat.

Sedan finns det ett japansk ställe i Soho som heter Koya, som har den bästa ramensoppan jag någonsin har ätit. 

Och det finns också ett taiwanesiskt ställe som serverar söta bröd, som heter Bao. Det är ett mycket litet ställe! När du försöker gå in, stoppas du av kvinnan eller mannen i dörren som pekar mot andra sidan gatan så att du ser den långa kön som slingrar sig runt hörnet. Men det finns en pub alldeles intill så att du kan ta dig en öl medan du står i kön.

En av fördelarna med att vara i London!

Precis (båda skrattar).

Ska vi gå tillbaka till lägenheten och börja laga mat?

Äter du mycket mesost?

Det gör jag. Inte vansinnigt mycket, men framför allt när jag är i norska fjällen vill jag ha våfflor och mesost. Så ja, när jag är hemma. Och framför allt om jag tar med mig en icke-norsk kompis till Norge, då låtsas jag äta mer mesost är jag faktiskt gör. Det är som att jag lägger mig till med vanan ”det här är osten jag äter varje morgon”.

Det är norsk stolthet antar jag?

Det är det. Det är en stor del av den norska stoltheten.

Och består dagens meny av några av dina specialiteter?

Jag har testat den här stroganoffen på min familj. Jag äter inte kött och min mamma blev tokig: hur kan man göra biff stroganoff utan kött? Så hon förberedde faktiskt kött utan att berätta det för mig, ifall det inte skulle bli bra. Men det blev det. Jag gjorde den med sötpotatis och svamp och den fick faktiskt riktigt bra betyg.

Hur är det med pannkakorna?

Alla älskar pannkakor, inte sant? Ett säkert kort att servera. Ärligt talat har jag aldrig blandat mesost i smeten så det ska bli intressant. Självklart måste vi ha sylt till.

/ Gästerna kommer och efter ett kort mingel serveras den första rätten. När Sigrid har förklarat lite snabbt hur man äter den första rätten, tar de för sig /

Brendan: Ok, nu provar vi det här!  

Chris: Jag förväntar mig att det ska smaka som jordnötssmör som jag älskar (alla skrattar).

Medan vi ägnar oss åt djupa samtal om alla de olika mesostsorter som finns, bär Sigrid in huvudrätten och efterrätten och entusiasmen och atmosfären håller i sig.

Den första rätten får alla gäster att le och när Sigrid serverar huvudrätten och efterrätten når gästernas entusiasm nya höjder.

Berätta nu. Vad tycker ni?

Chris: Det är verkligen gott.

Vibeke: Vi är alla som nöjda barn just nu.

X: Mesost frigör endorfiner. Det är den nya drogen.

/ Alla skrattar /

Och med det lämnar vi Sigrids födelsedagsfest. Jag misstänker dock att den fortsatte i flera timmar till och efter att ha ätit fyra förpackningar mesost, borde gästerna ha massor av energi för att gå ut och dansa och njuta av Londons aldrig sovande nattliv.